Då min dotter var 3-4 år gammal, lekte vi en tilbakavändande lek. Ett running gag om man ska använda teaterterminologi. Vi lekte den hundratals gånger.
Varje gång hon var på toiletten, och ropade: "färdig!", skyndade hon sig at hoppa in och gömma sig i duschrummet. När jag gik dit för at torka henne, visste jag vad som skulle hända, alltid samma lek och jag frågade mig själv: skulle jag kunna roa mig den här gången också? Svaret blev alltid ett rungande ja!
jag låtsades leta efter henne, kallade på henne, kunde inte hitta henne. Plötsligt, med ett vrål, hoppar hon fram från sitt gömställe bakom duschdraperiet. Jag spelar rädd och förskräckt. "Hjälp, hjälp". Så kom, liksom alla andra gånger, frågan till en miljon: "Pappa, trodde du att jag var ett monster?"
På trots av att en glädjestrålende treårig flicka, med bar ända och byxor och underbyxor nere vid anklarna, är det minst monsteraktiga man kan tänka sig, blev svaret alltid:"Ja, jaaa!"
Tack vare den smittande glädje och entusiasm min dotter utviste, kunde jag inte annat än att skratta och bli glad.
Min dotter kunde, vilket de flesta små barn kan, roa sig och glädja sig över en upplevelse, på trots av att den till förväxling liknar andra tidigare upplevelser. Det kan vara svårt för oss vuxna. Redan andra gången vi hör en vits betraktas den som gammal. Er det något här vi kan lära av barn? Kunde våra liv bli lättare och roligare om vi, liksom våra barn, kunde återanvända humor lite oftare?
Har du några barn, i dina omgivingar, du kunde lära av? Har du någon running gag på gång med något barn? Eller har du det med någon vuxen?
De allt mera, i hela världen, populära skrattklubbarna är faktiskt en manifestation av detta. En grupp samlas gång på gång och roar sig med den samma slags situationskomik varje gång. Se följende länk: skratt
Running gag: återvändande komisk situation. Kan t.ex vara en lek eller en vits.
"Fantasi er en högre form för verklighetssans"
- Piet Hein
