Den lilla gruppen kämpade sig genom den tunga, regnvåta snön. De var modlösa. Flera av dem hade redan givit upp allt hopp. Vad nytta var det att gå, när den Stora Sol hade beslutat att straffa dem? Varför skulle man utstå den bitande kalla regnen, som stack som nålar mot huden? Kunde man inte bara få lägga sig ned och ge efter för tröttheten, dåsa in i den frestande sömnen och påbörja den sista resan?
De gick med böjda huvuden mot vinden. Det var svårt att minnas hur länge det gått sedan de fått en ordentlig måltid. Modlösa, uppgivna efter den senaste tidens katastrofala utveckling och hade det inte varit för den gamle som drev på dem, med uppmuntrande ord, med omväxlande ömhet och hårdhet, hade de nog bara satt sig ner och inväntat slutet.
Den gamle, knotig, vithårig och klädd i en vargskinnspäls, var obönhörligt på dem så snart han märkte att uppgivenheten tog över deras sinne. Han försökte sig med smicker och ros, med bannor och hot, uppmuntrande tillrop och klapp, och, när inget annat kunde tränga in till en slocknande livslåga, ett kraftigt rapp över ryggen med hans stav. Vinden rev och slet i deras beklädning av ren- och björnskinn. Iskallt vatten trängde in i deras fotbeklädnader som endast bestod av slitna, håliga skinnstycken. En av kvinnorna höll ett skinnbylte tätt intill bröstet. Kvinnan som var helt ung, nästan själv bara ett barn, kröp ihop för att, med sin egen kropp, skydda byltet mot vinden.
Hon försökte hålla sig i lä, tätt bakom en man som stapplade fram med flera stora säckar fastbundna på ryggen. Förutom den gamle i vargskinnet, en ung pojke och en man som haltande kämpade sig fram med hjälp av käpp och stöd från en av kvinnorna, var han den enda mannen i gruppen och hade ju längre deras vandring varit fått överta mer och mer av gruppens packning. Dessutom var han nedtryckt av skuldkänslor av att vara ansvarig för att ha förvärrat gruppens situation. Han borde, som han själv såg på det, avvärjt den olycka där hans bror bröt benet. Han sneglade på sin bror, som med smärtor haltade framåt, och fortsatte med att förebrå sig själv.
Den gamle gick fram till kvinnan med byltet och studerade det ännu en gång. Han hade de sista par timmar stannat upp vid barnet allt oftare. Han visade inte en min för modern, men var fullständigt klar över att de skulle hitta en plats att slå läger på mycket snart, annars skulle det vara försent för det lilla barn.
Han skyndade sig fram i täten av gruppen, kisade mot regnet i skymningen, ut över det karga, flata landskapet. Här och var stack det stenar upp igenom det blöta snötäcket, här och var fläckar av svart jord. Vinden rev i små risiga buskar som klamrade sig till marken i spridda formationer, inte högre än en fots längd, med små barrlika blad. Men även om de kunde samla små kvistar till bränsle skulle det vara omöjligt, i blåsten och vätan, att hålla liv i en eld. Att gräva för att få lä var också uteslutet, under den våta ytan var jorden fortfarande genomfrusen. Den gamles blick sökte i horisonten, tvekade lite, kallade så därefter till sig den unga pojken: Dengu, kom här! Pojken, skyndade sig framåt, ivrig att få hjälpa den äldsta. Mitt i Dengus rädsla och missmod över den situation gruppen var i, kände han en stolthet över att den gamle behövde hans hjälp. - Vad ser du där?
Vargmannen pekade, och Dengu glodde, ansträngde sina ögon till det yttersta för att se på den grå massan långt där borta, lite till vänster ute vid horisonten. Han blinkade. Han var inte säker, men kanske var det en träddunge, kanske var det bara en förhöjning eller några stora stenar. Men kanske han såg ett stänk av grönt i förhöjningen. Kanske det var en samling träd. I sin iver att bli säker tog han några hastiga steg framåt som om det skulle hjälpa att bara komma några steg närmare, menade att nu kunde han nästan se det gröna, han slog över i löp, sprang framåt men märkte snart hur trött han var under all sin packning. Men hans entusiasm drev honom framåt och med en kraftansträngning fortsatte han sitt tunga löp. Flåsande sprang han kanske hundra steg framåt. Stannade upp och kisade. Ja nu var han säker, det var några knotiga trädstammar som stack upp.
Ja ropade han, med den sista luft i sina lungor, det är träd! och buskar! Den gamles ögon blänkte till och det kom en dragning i den ena mungipan, lika mycket på grund av Dengus plötsliga entusiasm som den positiva besked. Ingen i hans lilla grupp hade i de senaste timmarna visat bara en bråkdel av den entusiasm som slog igenom i pojkens röst. Stora Sol och Lilla Måne ler till den som ler tänkte han flyktigt, vände sig uppmuntrande till de övriga och pekade ut riktningen: Om vi skyndar oss kan vi snart vila i lä! Gruppen gick vidare med en knappt märkbar fartökning men föll snart tillbaka till ett långsammare tempo. Det tog på krafterna att glida runt på den gyttjiga marken.
Vad gör du i en krissituation?
Böjer du nacken, stirrar ner i marken och följer viljelöst efter? Fokuserar på det hopplösa, lägger dig utan kamp och väntar på slutet? Ser du dig som ett offer för högre makter? Ältar du dina fel och misstag?
Eller reser du dig, borstar av dig och letar efter ljuspunkter i horisonten? Hoppar du som ett barn, full av entusiasm, vid minsta framsteg? Går du först, tar täten och tänker ut en plan? Är din plan både kortsiktig och långsiktig? Tänker du själv?
Vad gjorde dina förfäder?
Din förfäder har genom tiderna varit ute för många kriser. De har kanske varit på flykt åtskilliga gånger. Hur hanterade de situationerna för 10.000 år sedan, för 20.000 år sedan, för 100.000 år sedan, för en miljon år sedan?
Har du tänkt på att dina förfäder har varje gång varit bland överlevarna, att du genetiskt därmed fått ett arv som gör dig i stånd till att hantera kriser, att du från födseln fått massor av resurser? Att du är född till att tänka själv?
Coching
Kriser, problem och utmaningar har alltid varit med i människans livsvillkår. Coaching hjälper till med att fokusera på möjigheter och ljuspunkter, använda sin energi där man har inflytande och med flexibel tänkning hitta nya lösningar.
Jag borde nog höra ett föredrag om coaching!