Humor i döden?
Zen-buddhismen betraktar smärta, lidande och död som en del av livet, och möter det därför med ett skratt, som gör smärtan mindre och lär oss att inte ta livet så högtidligt. Den säger att varje situation, varje upplevelse är material till humor.
Vi kan betrakta döden som en orättvis avslutning på livet, eller som en nödvändig del av det. Även om humor inte ändrar på den omständighet att vi ska dö, hjälper det oss att acceptera detta faktum och leva med det.
Det var en döende gammal man som låg i sin säng på övervåningen. Han märkte doften av sin favoritchokladkaka som blev bakad nere i köket. Han fick ett önske om att smaka en sista kaka innan han dog. Under uppbådande av sina sista krafter lyckades det honom att krypa nerför trapporna och in i köket. När han sträckte en darrande hand mot kakfatet på bordet och grep en kaka, smällde hans fru plötsligt till hans hand med en bakspade. Mannen drog efter andan och frågade: "Varför gjorde du det?" "De ska sparas till begravningen."
En gammal kinesisk visdomshistoria.
Det var en gång en mäktig kung, som tog på jakt med sina stormän.
De gjorde halt på toppen av en kulle, varifrån de kunde skåda milsvitt omkring.
Kungen fick tårar i ögonen, medans han såg ut över sitt rikes frodiga åkrar och
myllrande byar. Han tänkte på sina palats och vänner, sin ära och rikedom, och sitt
folks hängivenhet. "Tänk att jag en dag ska dö, och lämna allt detta!" klagade kungen.
De ledsagande stormännen började att tänka och tycka synd om sin kung. De skulle själva mista
sina palats, rikedommar och hedersbevis när de dog.
"Tänk om vi kunde leva evigt!" sa kungen. Stormännen nickade, och deras ögon lyste vid tanken
om odödlighet. Men en av dem skrattade. "Det borde aldrig bli nödvändigt för oss
att lämna allt detta" fortsatte kungen utan att höra avbrytelsen,
men adelsmannen skrattade igen. Det hände flera gånger ända tills kungen frågade
om orsaken. Adelsmannnen bugade. "Jag kan inte dölja min munterhet för Ers Majestät,
även om jag tvekar med att säga det." Han höll en paus, och fortsatte:
"Jag föreställde mig hur det skulle vara om vi alla levde för evigt, och döden inte
existerade," förklarade adelsmannen. "Då skulle den Första Konungen fortfarande
vara bland oss, och den Största av de Visa Männen. Och den Odödliga Kejsaren och
den Fruktlösa Generalen! Jämfört med dem skulle jag och de andra stormännen inte vara värdiga
till annat än att plantera ris, och Eders Majestät skulle blott vara en skrivare!
Jag kunde inte låta bli att skratta åt tanken!"
De andra stormännen höll andan i rädsla för kungens vrede. Efter ett anspänt ögonblick
började kungen att skratta. Han lyfte sin dryckesbägare.
"Jag idömmer er alla böter på ett glas vin för att ni uppmuntrade mig i min dårskap.
Och vad dig angår," sa kungen till den leende adelsmannen, "varje gång jag beklagar
mig över döden, ska du ropa: 'En skrivare! En skrivare!'"
"Jag är inte rädd för att dö. Jag vill bara inte vara där när det händer."
- Woody Allen
"Att dö, kära doktor, det är det sista jag vill göra."
- Lord Palmerston
"Födseln är en dödlig sjukdom."
- Woody Allen
"Cancer? Gör det något? Så länge man är frisk och kry."
- Judisk humor