Det var en gång en pytte liten fågel. Den var upprorisk, och beslutade sig för att den inte ville flyga söderut til vintern. Men... det blev snart så kallt, att den ändå, motsträvigt gav upp. Den flaxade iväg. Det blev ännu kallare och dens vingar frös till is, och den störtade ner på en gård. Här kom det en ko förbi, och lade en ordentlig komocka ovan på fågeln. Fågeln, som hade gödsel helt upp till halsen, trodde slutet var nära. Men gödseln värmde upp den, dens vingar töade upp. Varm och glad började den lilla fågeln att sjunga. Då kom en katt förbipasserande, hörde fågeln kvittra, vässade sina klor, grävde upp fågeln ur skiten och åt upp den.

Du tycker kanske inte att denna historia är speciellt lärorik, men man kan faktiskt lära tre saker av den:

1. Även om någon skiter på dig, är det inte nödvändigtvis din fiende.
2. Även om någon gräver upp dig ur skiten, behöver det inte att vara din vän.
3. Om du sitter varm och glad i en jätte, kollo-enorm skithög...
   ... så håll käften!